| Vi
klär på oss för att gå och meddela Kimemia –
vår ”massajson”, spårare och chaufför sedan
många år – att resan är inställd.
”Hakuna matata”
– inga problem, svarar Kimemia utan att tveka.
”Jag pratade med Leuka igår kväll och han
säger att det är väldigt torrt i Loita. Det har inte regnat
där på 18 månader. Och ni måste åka. De skulle
bli mycket besvikna om ni inte kommer.”
En timme senare är vi övertalade och lämnar
vår camp i Masai Mara gamereserv, där vi tillbringat de senaste
tre veckorna. Den sjusitsiga jeepen är fylld av massajer som alla
kommer från den by i Loita Hills, Nkosesia på gränsen
melan Kenya och Tanzania, dit vi är på väg och där
många aldrig sett vita människor.
Massaj bakom ratten
Regnet var bevisligen lokalt, för redan efter en timmes bilfärd
åtföljs vår jeep av ett gigantiskt dammoln. Floderna
vi passerar är uttorkade och naturen runt omkring oss uppbränd
av den stekande solen.
Hjordar av utmärglade
får, getter och kor blockerar vägen med jämna mellanrum
och de massajer som halvintresserat försöker fösa undan
sin boskap för att göra vägen framkomlig för oss ser
förvånat på Kimemia när vi passerar. En massaj bakom
ratten! De tror inte sina ögon.
Efter ytterligare några timmars bilresa påminner vår
färd mer om bergsklättring än behaglig bilfärd, och
utan fyrhjulsdriften hade vi säkert varit förlorade. Tänk
om det regnar när vi ska tillbaka...?!
Lagom till lunch når vi vårt mål utan större missöden
än en punktering. Trötta, dammiga och förväntansfulla
svänger vi in mellan hyddorna i den lilla bergsbyn, parkerar i skuggan
under ett mangoträd och kliver ut.
”Karibu sana!”
Med breda leenden och hjärtliga handslag hälsar byns åldersmän
oss varmt välkomna. Kvinnorna kikar blygt fram bakom hyddorna och
många av de barn som upptäcker oss gråter. Förmodligen
är vi vitingar eller mzungus som vi kallas spöken i deras ögon
eller varelser från en annan planet.
Landskapet runt omkring oss är uttorkat men utsikten vidunderlig
och det är lätt att föreställa sig vilken paradisisk
plats detta är efter regnen.
Byn består av ett femtontal hyddor byggda på
traditionellt sätt med grenar som flätats samman till en igloliknande
konstruktion. Den fylls med löv och täcks därefter med
en blandning av koskit och lera.
En separat cirkelrund inhägnad utgör boskapens
boningsplats nattetid och ett hundratal meter bort ligger byns stolthet
– en liten skola med fyra klassrum. Här går idag 129
elever varav 60 glädjande nog är flickor. Men 4-klassarna får
ha sin undervisning på skolgården under ett träd eftersom
klassrummen inte räcker till.
Inga turister
Loita people, som den här klanen av massajer kallar sig, bor långt
ifrån turiststråken och ser sällan vita människor.
Det har gjort att de fortfarande bor och lever mycket traditionellt.
Men de skiljer sig också på andra sätt
från den klan vi tidigare känner från Masai Mara –
purko. De typiskt röda massajskynkena är i Loita ofta lila och
de mångfärgade pärlsmycken alla massajer älskar att
pryda sig med är här i huvudsak vita.
En annan skillnad mellan dessa och andra massajer är
att de utöver boskapsskötsel också ägnar sig åt
att odla majs och bönor. Dock är fälten nu helt övergivna
och alla väntar på de livgivande regnen.
Rundvandring med kobra
Massajen Parmari ole Leuka som härstammar från byn men under
många år jobbat som guide på camper i Masai Mara bjuder
oss på en rundvandring i omgivningarna.
Vi passerar de övergivna majsfälten och kommer ner till det
som för ett drygt år sedan var en flod. En hjord magra kor
försöker släcka törsten i de små pölar
av lerigt vatten som ännu finns kvar i den uttorkade flodfåran.
En bit uppför berget har man byggt en fördämning
för att samla vatten. Från ett rör i den cementerade väggen
strilar färskvatten i en stråle jämförbar med den
från badkarskranen där hemma. Det är strålen hela
byn just nu är beroende av för sin vattenförsörjning.
En
kvinna är just i färd med tvätta kläder och fylla
en plastdunk med vatten när plötsligt en kobra uppenbarar sig
och slingrar tätt förbi och in i buskagen. Paralyserade blir
vi stående en god stund innan vi vågar fortsätta.
Bröllopsfest
När vi så småningom kommer tillbaka till byn är
stämningen hög och vi förstår att det är något
speciellt på gång. Vi hinner inte fråga förrän
vi upptäcker att ett brudpar är på ingång till byn.
Först
kommer brudgummen med sin bestman och ett 20-tal meter bakom går
bruden omgiven av kvinnor och barn. Vi får veta att hon inte är
mer än 14 år och att hon blivit hämtad från sina
föräldras by några kilometer bort för att nu flytta
till Nkosesia och bli brudgummens andra hustru.
Av sina nya
släktingar får hon kor, får och getter som välkomstgåvor.
Sedan leds hon in den första fruns hydda där hennes make nyss
försvann in. Här får hon ett litet barn i sitt knä,
en symbolhandling som ska bringa henne fruktbarhet. Därefter tilldelas
hon ett nytt namn av byns åldersman som också tagit plats
vid lägerelden inne i hyddan.
Massajkrigare
Utanför hörs sång och rop och vi skyndar ut. Ett femtontal
unga massajkrigare eller moraner som dom kallas, kommer springande över
fälten.
Tätt
tillsammans och med sina spjut i luften dansar de självsäkert
in i byn och fram genom skarorna av festklädda bybor. Deras hotfulla
sång och gälla skrik skulle kunna få blodet att stanna
i ådrorna på vem som helst och man mötte dem nattetid.
Och
deras yttre förstärker känslan ytterligare. De är
målade med ockra i ansiktet, på armar och ben, har långa
peruker och bär mängder av smycken.
Så samlas
de i en ring för att tävla om vem som hoppar högst. Helt
utan ansats gör de meterhöga språng rätt upp i luften
och enligt traditionen får den som hoppar högst den vackraste
flickan.
Vid sidan av moranerna sjunger och hoppar de s.k. yngre
äldre, förra generationens krigare, och runt omkring sitter
kvinnorna i grupper och konverserar.
Byns
åldersmän har dragit sig tillbaka till boskapens inhägnad
där de slagit sig ner bland alla komockor för att diskutera
livets väsentligheter och dricka maritina. Det är en alkoholhaltig
dryck framställd på vatten, honung och de falukorvsliknande
frukterna från korvträdet. Det kallas också massajöl
även om det smakar allt annat än just öl.
Drycken gör dem glada och pratsamma och alla vill
bli fotograferade. Att få se bilden av sig själv på en
liten skärm sekunden senare är ett mirakel.
De stora regnen
Någon timma före skymning slår vi upp vårt medhavda
tält utanför skolan. Vi ser hur mörka moln tornar upp sig
och hör ett dovt muller i fjärran. Det kan inte vara sant? Att
just vi skulle komma med de stora regnen.
För att inte utsätta oss för onödiga
risker beslutar oss för att sova i ett av klassrummen. Men här
är väldigt otätt och utanför slingar kobror och annat
otrevligt. Det resulterar i att vi säkert blir de första som
tältar inne i ett klassrum!
Barndop
Att äta spagetti och burkbönor med händerna blir ännu
en ny upplevelse innan vi återvänder till byn för att
vara med om ett barndop inne i en av hyddorna. Det innebär inte någon
större ceremoni mer än att barnets hår avlägsnas
med ett rakblad, att ett antal män utropar barnets namn gång
på gång och att farmor spottar den lilla i ansiktet som välsignelse.
Stämningen är hög och uppsluppen även
om det inte serveras annat än Coca Cola och Fanta (otroligt att det
också finns här!). Men vi mzungus är bekymrade. Regnet
vräker ner utanför hyddan.
Vid midnatt blir vi på grund av ovädret
körda i jeep de 100 meterna ner till skolan. Väl inne i klassrummet
och tältet ställer vi oss frågan: Varför lät
vi oss övertalas? Vi är fast för flera veckor framåt.
Utan mat. Utan ombyte. Utan kontakt med yttervärlden.
Små
grodorna
Det är med stor lättnad vi nästa morgon vaknar upp och
ser solen stråla kanske klarare än någonsin. Vi ser också
storögda skolbarn kika in genom fönstren. Vi får snabbt
på oss våra kläder och möter ett 20-tal blygt skrattande
barn i 10-årsåldern när vi öppnar dörren. Alla
iförda sina vackert blå skoluniformer.
Redan efter
fem minuter får vi dem att skutta runt som små grodor i en
ring till en välbekant sång och att med liv och lust utföra
den kända ”raketen”.
Invigningsfest
Det är inte vilken dag som helst. Det är dagen då skolsalen
vi sovit i och som vi själva varit med om att förverkliga ska
invigas. Massajkrigarna som festat hela natten, ropar på oss nerifrån
floden. Fem getter ska slaktas till festligheterna och de vill gärna
att vi är med.
Vi stålsätter oss och vandrar dit ner.
Steg ett är
att kväva de liggande djuret genom att hålla ett stadigt grepp
över nosen under några minuter.
Därefter
skär man upp ett jack vid halsen och lossar på huden så
att det blir en ficka där blodet kan samlas. Så lägger
sig en av krigarna på knä över djuret och dricker med
stor inlevelse det varma och näringsrika blodet. Det ger styrka påstås
det.
När
vi kommer tillbaka till skolgården är den fylld av festklädda
kvinnor, män och drygt hundra skolbarn. Klassrummets bänkar
och bord är utflyttade och vi blir välkomnade att slå
oss ner som hedersgäster.
I säkert
en timme blir vi underhållna med dans och sång. Men språket
är deras eget, maa, så det är inte mycket vi förstår
även om vi hör våra namn nämnas här och där.
Det mest gripande
inslaget står gruppen Safe Ma för. De reser runt bland massajbyarna
och informerar om hiv och aids. Inte genom predikan utan med en medryckande
och engagerande ”show” där de uttrycker sig synnerligen
rakt på sak. Kanske är det deras förtjänst att det
ännu bara är ett fåtal massajer som blivit smittade.
Många tal
Så är det dags för talen! Inte två, tre eller fyra
tal utan kanske tio. Så är det i Afrika. Och det ena talet
är längre än det andra. Alla med samma innehåll –
tacksamhet över den uppförda skolbyggnaden och en stilla vädjan
om fortsatt hjälp. Vi känner oss manade och skriver snabbt ihop
några stolpar.
”Vi har inte med oss en enda present till er. Inga kläder,
inga skor, inte ens böcker och skrivmateriel till skolan. Men vi
har med oss ett löfte: Att låta fonden vi driver finansiera
två nya klassrum.”
Vi avtäcker
en inskription på det tidigare uppförda klassrummets yttervägg
och byns åldersman spottar mjölk på golv och väggar
för att bringa lycka åt skolbarnen.
Laibons välsignelse
På vägen tillbaka till Masai Mara får vi den stora äran
att möta massajernas överhuvud Laibon eller Mokompo ole Simel
som är hans namn. Det är till honom massajer från både
Kenya och Tanzania kommer för att lösa tvister, få goda
råd och bli hjälpta i svåra situationer.
Han
är också en mycket kunnig medicinman och spår i framtiden
med hjälp av stenar som han bär i ett jättelikt tjurhorn.
Det är ett av hornen från den tjur som slaktades när han
en gång i tiden tillträdde sitt ämbete. Idag är han
gissningsvis runt 75 år gammal och vid mycket god vigör.
Hela hans gestalt är kunglig där han sitter
men en lång kåpa gjord av skinnen från ett antal colubusapor
över axlarna och med det stora tjurhornet i knät. Därför
blir vi något förvånade när han öppnar en liten
läderbehållare som han bär runt halsen, tömmer ut
lite av innehållet i handen och drar in det i näsan. Massajsnus
kort och gott!
Efter en knapp timmes konversation med hjälp av
tolk närmar sig besöket sitt slut. Laibon plockar fram ännu
en behållare, tömmer ut ett vitt pulver och blandar det med
sin saliv.
Så uppmanar han oss att sitta ner på marken framför honom.
Han fuktar sitt finger i den vita pulverblandningen, för det från
pannan och över huvudet på oss samtidigt som han lågmält
mumlar något på maa.
Vi har blivit välsignade får vi veta och
uppfylls av en nästan religiös känsla. Och välsignelsen
gäller inte bara oss utan också alla i vår omgivning
som hjälper massajbarnen, säger han.
”Nästa gång ska jag också spå
er framtid” avslutar han och ger oss ett brett leende.
”Oleseri!”– på återseende.
När vi så småningom kommer tillbaka till Nairobi för
återfärd till Sverige får vi ett besked som för
några dagar sedan hade oroat oss men som vi nu gläder oss åt
tillsammans med massajerna – regnet vräker ner i Loita Hills!
FAKTA OM MASSAJFOLKET
• Det finns idag uppskattningsvis 1 miljoner massajer uppdelade
på 12 olika klaner.
• Det är från början ett nomadfolk som lever i gränstrakterna
mellan Kenya och Tanzania. Dock har deras områden nu blivit så
begränsade att de flesta blivit mer eller mindre bofasta.
• Boskapskötsel utgör stommen i deras kultur även
om vissa klaner också bedriver jordbruk. Däremot jagar eller
äter massajer inte vilda djur.
• Det är ett stolt, högrest folk som värnar om sin
kultur och sina traditioner. Därför är ceremonier av olika
slag ett viktigt inslag i deras vardag.
• Männen är under en period i ungdomen krigare eller moraner
som det kallas. De har då till uppgift att skydda byarna och de
som bor där. Tidigare har de också rövat kor från
andra eftersom tron säger att deras gud, Engai, givit massajerna
all boskap på jorden.
• Det är kvinnorna som sköter det mesta i vardagen. Hämtar
ved och vatten, lagar mat, passar barnen och bygger massajernas hyddor.
Männens huvuduppgift att ta hand om boskapen.
• Tidigare bar massajerna kläder av hudar som de dekorerade
med röd-ockra. När de så övergick till att bära
tygskynken var det självklart att också dom skulle vara röda.
Vill du veta mer om Mama Zebra-fonden så besök hemsidan www.mamazebra.com
Bilder
och texter © Sven Zetterlund & Linda Rasmussen
|
